Ibland räcker några korta rader för att säga alldeles för mycket samtidigt som man inte säger något alls egentligen:
För några veckor sedan kontaktades Aftonbladet av en person som hade uppgifter om ett brott arbetsmarknadsministern påstods ha begått. Brottet, som har fängelse i straffskalan, skulle ha skett i centrala Stockholm under valrörelsen hösten 2006, alltså innan Littorin blev minister.
Trovärdiga uppgifter
Aftonbladet har undersökt anklagelserna och dragit slutsatsen att uppgifterna är trovärdiga. Vi har bland annat tillgång till personens dator där uppgifter om ministern finns sparade.
Det påstådda brottet ska ha skett i samband med att ministern låg i skilsmässa, men har ingen som helst koppling till hans familj eller andra närstående.
För hur många möjliga brott är det intressant att det skedde i samband med skilsmässa men inte innefattar familjen? Hur många av dessa har fängelse i straffskalan? Aftonbladet visar här sin förmåga att mena utan att säga. För nog är väldigt lätt att tolka det som skrivs som att gylfen varit öppen vid fel tillfälle, eller plånboken, eller båda — den menande tonen ger en svagt fadd eftersmak och höjer inte precis aftonblaskans aktier i mina ögon. Skvallermaskinen på Flashback gick naturligtvis igång direkt.
Det skulle i så fall förklara blaskans ovilja att säga B efter att ha sagt A, för att agera politisk torped eller agera torped i Littorins vårdnadstvist är två olika saker. Inte för att det skulle vara under deras nivå: men där själva misstanken med lite kringmaterial kan vara tillräckligt för att döda en politisk karriär, så hamnar man snabbt i blåsväder om man ger sig på någon som valt att lämna den politiska hetluften om man inte har riktigt rejält torrt på fötterna.
Låter man bli att gå vidare, hamnar aldrig den egna bevisningen under luppen, och man undgår alternativa tolkningar, värderingar och kritik. Låter man bli att gå vidare riskerar inte heller uppgiftslämnarens motiv att komma upp på bordet. Frågor om utpressning eller politiskt karriärmord kan bekvämt sopas under mattan.
Utan att Littorin är någon personlig favorit, eller hans parti heller numera. Utan att ha en aning om vad han gjort eller inte gjort sig skyldig till om något, så tycker jag faktiskt lite synd om honom idag. Jag respekterar hans val att hoppa av och skulle nog gjort samma sak i motsvarande situation. En sådan strid kan man aldrig vinna, för även om man vinner den så förlorar man — i alla fall där det betyder något. Det är ens familj som får betala och Littorins familj tycks ha betalat mer än sin beskärda del redan.
Aftonblaskans hantering av historien känns klumpig. Antingen hade de på fötterna och då borde de slutat tala i skägget, eller också var det rena spekulationer och då borde de omedelbart ha låtit historien dö — nu har de bara dragit igång skvallermaskinen utan att definitivt säga något alls.